Uppdaterad senast 2005-11-18
- what did people think of Kjell's split Hellsplit #1
Chrome papperzine #12
DONTCARES/DIMS REBELLION Hellsplit #1 CD Kjell Hell 002
Först ut i relativt färska bolaget Kjell Hells serie med split-cd's är
denna disk där de två stockholmsbanden DIMS REBELLION
och DONTCARES samsas. Initialt var det tänkt att fantastiska
ACCIDENTS skulle haft de sistnämndas plats men då de
av okänd anledning drog sig ur fick landets finaste motorpunkare rycka
ut som ersättare.
DIMS REBELLION visar upp sig i en mer oborstad kostym
än den de klär sig i på Nueva Estocolmo (se recension på annan
plats i detta nummer), speciellt i rena punkdängan No One och
den punkifierade skalåten In My Bed. Klämkäcka om än något tjatiga
Kill Yourself samt So Low (även på Brewed In Sweden
Vol. 3) är däremot mer i stil med det blåskryddade debutalbumet. Punkstuket
gör sig ännu en gång påmint i den svarta kärlekshistorien Whitout
You. Sist ut av DIMS låtar är en country-version av Fade Away.
Att DONTCARES är mina små skäggiga husgudar har knappast
undgått någon Chrome-läsare. Redan för två år sedan gick snacket om hur
"jävla snabbt" det nya materialet var, så givetvis är förväntningarna
höga när Dead Generation och Veins Full of Venom drar
igång. Och ja, det här är definitivt det snabbaste kvartetten presterat
på skiva. Tvåhundrafemtio knyck "MOTÖRHEAD-krockar-med-Kill
'Em All"-punk, precis som det ska vara. Nyinspelningar av gamla
örhängen från gruppens gamla singlar adderar upp till en riktig fullträff
och ett måste för alla med vett i skallen.
Calle (4/5)
Nyfrälst papperzine #8
DIMS REBELLION/THE DONT CARE
Kjell hell records har här gett ut en splitCd med två nya svenska band
som faktiskt låter helt OK.
Dims rebbelion låter lite Skrewdriver
tycker jag med lite spår av Expolited också. Helt klart
lyssvänligt men inte överdrivet bra. Texter om fylla och liknande. En
låthardom gjort i countryversion står det men jagtycker mer det låter
som irlänsk folkmusik. The dont care kör någon slags
blandning av Gauze och oi. Gasnka bra.
Joel
Obituary #1 papperzine
V/A - Hellsplit 1 CD (Kjell Hell)
Första gången som jag bekantade mig med Dims Rebellion
var på första BREWED IN SWEDEN skivan. Klockren festmusik, sköna
Oi-riff och elorgel uppbackat med blåsinstrument. Då tyckte jag deras
sound var orginellt och bra, inget dussinband som sagt. Nu när jag lyssnar
på det här tycker jag fortfarande att de är bra och orginella. Men de
har blivit en aning mera popiga eller kanske skulle man kunna säga att
de blivit melodiösare.
Själv så tycker jag att de är ett av de bättre banden i genren. Mycket
bra. Synd bara att deras halva tog slut för jävla snabbt. Fast de passade
på att ge ut en fullängdare nästan samtidigt som den här splitten släpptes,
och tur är väl det. The Dontcares som är det andra bandet
låter inte som förstnämnda. Helt okay fast inte super…
En inte helt fel jämförelse skulle nog vara, som Supershitty To The
Max med THE HELLACOPTERS. Men sen har vi det där
med sången. Distad sång låter skittråkigt! Det låter inte det minsta personligt
eller bra över huvudtaget. Utan det låter som vilket band som. Något positivt
som bör nämnas är att det är kul att höra en split där man hör vilka som
är vilka. I vanliga fall så brukar banden låta i princip likadant.
Emil Palm / 3 av 5
Streetmusic F.C. papperzine
#12
DIMS REBELLION/THE DONTCARES - Hellsplit #1
Kjell Hell måste vara landets piggaste etikett just nu, och mycket kan
tillskrivas att Pike vaket nog förvärvat Dims Rebellion.
I flera år har de känts som det mest lovande svensk gatpunk någonsin trollat
fram, och när vingarna prövas på de större formaten bär de alldeles ypperligt.
Splitplattan med The Dontcares känns i detta fallet som
uppvärmningen inför den stora matchen. Dims gör bra ifrån
sig utan att för den skull glänsa mer än nödvändigt. The Dontcares
däremot, tröttnar jag tyvärr ganska snabbt på. Denna Motörhead-punk
har Zeke gjort så mycket bättre på alla sina plattor
att konceptet känns urlakat i dag.
Nej, jag hoppar hellre vidare till Nueva Estocolmo. Notera att
det här är första gången på 12 nummer som jag ger högsta betyg åt en nyinspelad
platta! Och det är utan någon som helst tvekan, denna skiva kan mäta sig
med klassiska svenska debutalbum från Ebba, Attentat,
KSMB och Bombshell Rocks.
Vad vi anat på tidigare inspelningar, och vad spliten ovan kittlade vår
fantasi med, fullkomligen exploderar på denna CD. Låtarna är otroligt
genomarbetade och genomtänkta, med melodier och refränger i Champions
League-klass.
Produktionen är smakfullt välbalanserad, kompakt men ändå så att alla
instrument och detaljer kommer fram. Jag uppskattar verkligen Lorenzos
röst som är landets bästa i punksvängen (helt i klass med snubbar som
Al Barr och Mark Noah). Jag är också löjligt förtjust
i Dims generösa inslag av orgel och blås, något som hjälper
till att utveckla gatpunksoundet innan det börjar stagnera. Den som missar
Nueva Estocolmo kommer också missa en milstolpe i svensk punkhistoria.
(PK) 3/5
Umezine #9
papperzine
V/A - Hellsplit 1 CD (Kjell Hell)
DEN KUNGLIGA HUVUDSTADEN VISAR VAR SKÅPET SKA STÅ PÅ KJELLS DEBUT SPLIT
2 Sthlmsband får inleda Hellsplit eran, 6 x Dims Rebellion
och 7 x The Dontcares. Dims blivit betydligt
popigare den sista tiden, här presenterades de som powerpunkpop och jag
var väldigt skeptisk måste jag erkänna. Glatt överraskad blev jag dock
när jag satte på skivan, vissa låtar är hårdare än jag trott men ändå
lika trallvänliga som alltid.
Favoriter i repris är "So Low" som också återfinns på Brewed
In Sweden 3 och en akustisk version av "Fade Away" från
debuten "Nuevo Estocolmo". Inledningen "No One" är också
en riktig fullträff! Saxen och orgeln finns som vanligt med och ger lite
extra liv åt låtarna.
The Dontcares presenteras som motorpunk. En trevlig tempohöjare
efter Dims country-avslutning. Sju låtar tar bara hälften
så lång tid som Dims sex bidrag, det är med andra ord
ett rasande tempo och jag kan utlova både bensprattel och händer trummandes
mot bord när du spelar skivan. Rock'n'Roll meets hårdrock meets punkrock
meets garagerock.
Det är inte mycket dessa två band har gemensamt (iaf inte rent musikalsikt)
och det är skoj med såna splitskivor. Nästa Hellsplit skulle
släppas i februari men är försenad till maj, den kommer att delas mellan
Contemptuous och Royal Stakeout och
kommer att vara värd väntan!
6/7 AH
Metica - webzine
Dims Rebellion Vs. The Dontcares, Hellsplit nummer 1 (KJELL HELL
RECORDS 003)
Albumaktuella rockbandet Dims Rebellion delar utrymme
med actionpunkiga The Dontcares på den första installationen
i en serie splitskivor på huvudstadsbolaget Kjell Hell.
De förstnämnda bjuder på sex alster av skiftande karaktär och kvalitet,
skrivna mellan 2002 - 2004. Ett av dessa är en alternativ tagning på debutalbumets
'Fade Away', här i 'countrystyle', och den fungerar väldigt bra.
Dims Rebellion framstår som bekväma i genren och jag
hoppas få höra mer countryinfluenser i kommande inspelningar. 'Kill
Yourself' är däremot bara tjatig och sången i såväl 'In My Bed'
som 'Without You' känns ohyggligt krystad. Är du nyfiken på Stockholmssextetten,
skippar du denna giv och satsar rubbet på albumet, 'Nueva Estocolmo'.
The Dontcares (bra namn) har inte bara denna utgåva gemensamt
med Dims Rebellion. De har dessutom anlitat samma producent
och studio för sin beskärda del av 'Hellsplit nummer 1'.
The Dontcares sju hårdnackade stänkare i Zekes
och Puffballs kölvatten dateras från mars 2003 till augusti
2004, och håller en betydligt jämnare linje än kollegornas. 'Spit
In The Ass' avviker möjligen med sin märkligt mixade sång. Bäst är
tveklöst 'Veins Full of Venom (Breath Pure Death)' och avslutningen
med den grymma/lekfulla 'Burnher' (bra titel). Fast allra helst
ska denna typ av punkrock avnjutas från ett trångt och svettigt publikhav,
inte hemma i stereon.
Låttips: 'Fade Away (Countrystyle)', 'Veins Full of Venom
(Breath Pure Death)' och 'Burnher'.
(4) /Kristofer Elofsson.
Deepdrive
Magazine - webzine
V/A (split) - Hellsplit #1 - Dims Rebellion vs. The Dontcares
(Kjell Hell)
Nystartade skivbolaget Kjell Hell har här ett koncept som går
ut på att då och då släpps split-cds där två svenska punkband bidrar med
en varsin bunt låtar. En serie som går under namnet "Hellsplit".
Denna volumen är den första, och här möter vi Stockholmsbanden DIMS
REBELLION och DONTCARES, som river av sex respektive
sju låtar.
Först ut är DIMS REBELLION. För ett par dagar sedan recenserade
jag deras debutalbum, även det släppt via Kjell Hell, och det
var en mycket överraskande och imponerande historia.
Schysst och svängig streetpunk, ordentligt kryddad med svängig, melodisk
och färgstark röjpop. Till skillnad mot på fullängdaren finner vi här
låtar inspelade redan för tre år sedan och framåt. Man känner givetvis
igen den sköna blandningen mellan DROPKICK MURPHYS, RAMONES
och GYLLENE TIDER, men visst hörs det att det är en del
äldre material också.
Grabbarna var ordentligt grymma och ösiga redan när dessa låtar spelades
in, även om deras debutalbum överträffar detta material med några millimeter.
Men som jag sa i recensionen av albumet "Nueva Estocolmo" - detta
är ett riktigt bra punkband som borde kollas in! Hehe, rätt skoj är bandets
sista låtbidrag, som är en svängig countryversion av "Fade away",
som även finnes på albumet.
Nu var det alltså dags för DONTCARES att sparka röv också.
Jag har läst en hel del om dem tidigare men aldrig fått tillfälle att
ge dem en seriös lyssning, så mina förväntningar var rätt så höga. Jag
hade förväntat mig något snabbt, ösigt och svettigt i stort sett, och
jag hade precis rätt. Låten "Dead generation" sparkar igång karusellen,
sen är det full fart som gäller. Skitsnabb punkrock som påminner om större
intag whiskey, armar fyllda till 95% av tatueringar, svarta kulor med
en åtta på, och kromade fordon. Låtarna är inte bara snabba, de är korta
också. En virvel av tvåtakt, snabba treackordsriff, distad rivig sång
som frambingar en vag horror/zombie punkkänsla, hetsiga refränger och
rock n' roll-solon susar förbi.
Hinner man ta åt sig den då? Jadå, den med smak för band som MOTÖRHEAD
och ZEKE (som DONTCARES säkerligen älskar
mer än vad de älskar sina mammor) kommer säkert tycka om detta med. En
riktigt skitig och brötig produktion har de fått till, och när man väl
är på humör för hyperenergisk punkrock passar dessa grabbar som foten
i Conversedojan. Med några öl innanför västen och med humöret på topp
lär detta vara en massiv konsertupplevelse.
Kul skiva, ser fram emot fler splittar från Kjell Hell!
(7/10) David Johansson
Close-Up
Magazine #68 papperzine
DIMS REBELLION/THE DONTCARES - Hellsplit #1 (Kjell Hell)
Kjell Hells första utgåva i en serie av miniplattor där två punkgäng presenteras.
Dims Rebellion visar även här varför killarna är det
hetaste namnet just nu. Inspelningar från 2002 till 2004 ger en ganska
bra bild över deras utveckling. ”No One” är en fet punksmocka,
”So Low” en modern klassiker och countryversionen av ”Fade
Away” smått lysande.
Dontcares från Stockholm följer upp fjolårets hyllade
debutalbum ”Ugly… but Well Hung” med sju stenhårda punkrockprojektiler
som träffar med förödande kraft. ”Veins Full of Venom”, ”Die
Die Die Die” och ”Spit in the Ass” är gastkramande rock’n’roll
som brinner och blöder på en och samma gång. Det skulle vara coolt att
se Dontcares och Mobile Mob Freakshow
på turné ihop.
Mikael Sörling
Secondclasskids
webzine
Dims Rebellion / The Dontcares (Cd) (CD) Kjell Hell Records
År 2000 eller 2001 kom en av de absolut coolaste vinyler jag har i min
ägo. Bandet hette Dims Rebellion och deras självbetitlade
bjöd på streetpunk med ett jävla tempo och med inslag av blåsinstrument.
Det var verkligen en skitbra platta med anti-anarkist-låten Reclaim
Yourself som absoluta topp. Vad låten i övrigt handlar om förstår
nog de flesta. Det skall erkännas att jag säkert hört den låten hundra
gånger. Så jäkla bra. De andra tre låtarna höll nästan samma klass.
Nu har alltså sex nya låtar fått lämna replokalens innersta för att dela
utrymme med motorpunkarna i The Dontcares. Med de förutsättningarna
är det bara att konstatera; jag är lite besviken. I och för sig kan jag
förstå att man inte kan prestera lika bra som på 7"an, men ändå. Nu låter
det som att grabbarna ballat ut helt, men så är naturligtvis inte fallet.
Materialet håller, mer än väl. Det är bara det att jag försväntade mig
något som kanske var övernaturligt.
Starkast intryck på skivan gör nog låten So Low som fick äran
att vara med på Brewed in Sweden 3, och som är en härlig punkrockrökare
med blås. De övriga är inte dåliga, men saknar helt hitpotentialen som
Reclaim Yourself nästan hade för mycket av.
Sedan var jag tvungen att provsmaka lite på det kommande albumet, och
det låter faktiskt jäkligt bra och lär sparka rejält med stjärt. Så håll
ögon och öron öppna, för Dims Rebellion är tillbaka.
Visst ja, The Dontcares bidrog också med sju låtar på
skivan, fast de var ju inte alls bra, så jag utelämnar dem.
Pelle Dahlström.
Horrorshow papperzine
#3
DIMS REBELLION / The DONTCARES - Hellsplit Nummer 1 (Kjell
Hell 002)
6 respektive 7 låtar av två Stockholmsband är först upp i Kjell Hells
splitserie, och jag är rätt så delad (ofrivilligt skämt- Red) när det
gäller denna start i en serie plattor med samma tema.
Dims inledning med "No One" känns inte lika
stark och aggro som den borde göra för att texten och musiken ska passa
mina öron. "In My Bed" och "Without You" glänser likt
två punkrockpärlor och innehåller både klatschiga texter och välspelade
instrument, och gitarrriffet på den sistnämnda ger mig rysningar längs
ryggen. Tredje Brewed In Sweden skivans näst bästa spår "So Low"
återfinns också här, och det gör bara saken ännu bättre för här lyser
saxofonen och texten fram som aldrig förr. Ärligt talat så tycker jag
nästan, som trogen älskare av soundtracket till "O Brother, Where Art
Thou?" att countryversionen av "Fade Away" är mycket bättre än
orginallåten. Är obeskrivligt svag för just den låten, och den är enligt
mig musikaliskt sett plattans bästa spår.
Kort sagt så skiljer sig låtarna väldigt mycket med deras fullängdare,
fast det ger en bra variation som jag inte ska klaga på. Mer orgel och
sax hade gjorde Dims bidrag bättre, men det var absolut
inte dåligt för det.
The Dontcares bidrag känns helt annorlunda och ger mig
en känsla av motorolja, läder och sönderslagna trumset. Snabbt, rått och
hårdrockssolon är vad som gäller och bra är det också. Första låten är
precis som Dims första dock rätt så tråkig och kunde gjorts mycket bättre,
långsammare och längre. Black Flag blandat med Motörhead
är väl bästa beskrivningen och det kan väl inte vara dåligt?
Däremot så känns det som att deras låtar har lite svårt att fastna för
mig, mest kanske för att jag inte lyssnat på råpunk på åratal, men det
kanske är dags att leta upp den där gamla "Varning för punk"-samlingen..
Favoriten blir nog ändå "Die Die Die Die" som påminner mig om
gamla Chaotic Dischord.
En bra rivstart på splittserien det här, men helt ärligt väntar jag mer
på Royal Stakeout vs. Contemptuous.
Betyg: Dims Rebellion = 4. The Dontcares = 3./Ludde
Non Serviam papperzine #3
DIMS REBELLION / The DONTCARES - Hellsplit Nummer 1 (Kjell
Hell Records)
Det här är som titeln antyder den första splittskivan av en planerad serie
på Kjell Hell Records. Föga förvånande valde Pike att börja med bolagets
favoritband Dims Rebellion, vilket vi tycker var ett
mycket bra val.
Vi och många med oss har längtat efter nytt material med denna sextett.
Dims Rebellion inleder starkt med sex låtar och redan
när vi började lyssna på den här splitten visste vi att inledande No
One skulle bli en favorit, och det blev den. Vi föll även för Without
You och So Low, med sin saxofondrivande Punk. Bandet visar
även en humoristisk ådra när de kör Fade Away countrystyle.
The Dontcares förlitar sig på snabbhet, det märker man
när de bränner av sina sju låtar på 8 minuter och 42 sekunder! Tyvärr
visade det sig att vi hann tröttna under den korta tiden. Inledande Dead
Generation (All Nite Long) tyckte vi var bra och det verkande lovande
inför The Dontcares resterande del av plattan. Tyvärr
så höll inte resten av låtarna måttet, då deras musik genre (motorpunk?)
inte riktigt är våran grej.
Detta sagt tycker vi ändå att skivan är köpvärd, inte bara för variationsrikedomen
mellan de två banden utan mest för Dims Rebellions bidrag.
Det här smakprovet har gjort oss riktigt nyfikna på den kommande fullängdaren
och om den håller samma goda klass som eras bidrag på den här spliten
kommer betyg att utan tvekan att bli högre.
Droogisarna: 4
Skrutt
webzine
DIMS REBELLION/DONTCARES-HELLSPLIT NUMMER 1 (CD-KJELL HELL KJELL
002)
Första spliten på Kjell Hell(det kommer mer) och den skivan känns lovande.
Dims Rebellion är först ut och deras intensiva punkrock
påminner mig om både tidigt 80-tal och engelsk punk och när saxofonen
kommer in i musiken så blir det inte bara säreget utan så mycket bättre.
Riktigt riktigt bra. 6 låtar av högklassig punkrock och refrängerna sitter
där de ska och Dims Rebellion är verkligen en skiva som
jag ser framemot.
Dontcares är mycket tuffare och är svårjämförbara men
som en hybrid mellan Motörhead och Zeke kanske med ett
punkigt utförande överhuvudtaget. Jag gillar nog Dims Rebellion
bättre även om Dontcares har ett sjujävla ös i sin musik.
(ÅTTA) 5/11-04
Delirium Tremens
webzine
Dims Rebellion/The Dontcares - Hellsplit nummer 1 (Kjell Hell 002)
Det här är den första skivan i Kjell Hell´s splitserie med svensk punk.
Bägge dessa grupper kommer från Sveriges baksida, nämligen Stockholm.
På utskicket presenteras Dims som ett powerpunkpopband, dom har
med 6 låtar vissa var sådär och några dåliga, klart bäst gillade jag No
One låten. Jag tycker inte att sax och keyboard passar in....
Dom kommer för övrigt ut med sin debut cd i slutet av november. Då var
"motorpunkarna" Dontcares mycket bättre, dom öste på i ett ganska
bra tempo, bäst gillade jag Die Die Die Die och Burnher.
Blev bara bättre och bättre ju fler gånger man lyssnade på dom. Nästa
splitcd kommer att innehålla Contemptuous/Royal Stakeout, kommer i februari
-05.
+ Dims Rebellion +++The Dontcares / Marko Orava.
Mitt Val,
Mitt Liv webzine
Dims Rebellion/The Dontcares - Hellsplit nummer 1 (Kjell Hell 002)
Powerpop-punk med Dims (6) och dragsterpunkrock med The Dontcares
(7). Som jag skrivit förr så ser jag Dims som scenens stora hopp, och
att jag haft höga förväntningar på både denna split och på kommande fullängdare.
Nu hade jag ju gärna sett The Accidents på andra sidan som det var tänkt
men...you can have it all.
Dims öppnar med No one, som inte alls faller mig i smaken. Men
resterande fem bidrag sitter klockrent (tre för mig helt nya låtar plus
två som jag hört förr, (bla So Low från Brewed in Sweden #3). Fans av
bandet blir definitivt inte besvikna då de kör sitt vanliga sound med
sax och orgel. Jag var dock lite sleptisk till att en av mina absoluta
favoritlåtar of all time, Fade Away återfanns i "Countrystyle"...Jag
var lite orolig att den skulle bli förstörd men ta mig fasiken så funkar
den i den tappningen också. Måste jag välja två absolut spår så blir det
So Low och Without You.
Över till Dontcares...de lirar dragsterpunkrock eller
vad man nu ska kalla det....Bandet måste väl ha ett par Zekeplattor i
CDstället iallafall och ibland tycker jag sången låter lite likt JM i
Psychopunch (säger inte att de skulle vara en influens för DC, bara en
reflektion).
Det är 7 låtar i vannsinnestempo där alla (nästan) med god marginal klockar
in under 2 minuter. Det är mord, det är blod en en massa andra pervesioner.
Emellanåt är låtarna lite snarlika varandra så jag får lite svårt att
urskilja dom men min favorit blir Veins Full of Venom.
Inget jag kommer lyssna ihjäl mig på kanske men perfekt för förfesten
sen vill jag även nämna att de är ett väldigt bra liveband.
Så, en hell-vetes bra split mellan två band som skiljer sig otroligt mycket
musikaliskt. Sånt är kul, det kan bli otroligt tråkigt när två snarlika
band ska dela på en skiva. Men tråkigt är det inte många sekunder på den
här skivan. Snyggt omslag är det också.
****½ Mark
Punktjafs
webzine
Dims Rebellion vs. The Dontcares - Hellsplit nummer 1 (Kjell Hell
002)
Med denna split visar Dims Rebellion att de är ett av
Sveriges bästa punkband, att använda termen street punk blir bara för
snävt, för Dims vågar variera soundet från stänkare som "Kill youreself"
till akustiska "Fade away".
Det är lätt att höra det musikaliska släktskapet med gamla Monster i In
my bed och underbara So low. Samma mix av Clash,
Specials, SLF och Dexys Midningt Runners, hittar man här. Fantastikst
bra helt enkelt! Dessutom gillar jag att gitarren inte är hårt distad
utan är "clean". Ett plus för solot i "So low" exellent.
The Dontcares är mer pang på röbetan. 7 låtar avverkas
på drygt lika många minuter. Bandet låter i mitt tycke, och detta är menat
som en komplimang, som klassisk amerikansk hardcore; Circle Jerks, Agnostic
Front, Channel 3 och Black Flag är namn som far genom skallen. Eller varför
inte använda den fina svenska termen, rå-punk, då de tidiga svenska rå-punkbanden
ofta var influerade av de ovan nämnda grupperna. Dontcares svänger fett
och ni som tänker steril, välproducerad modern HC med metalgitarrer bör
tänka om. Bandet är och låter öl-svettig och inrökt källarlokal. Mitt
betyg: Det spritter rejält i benen, på gubben, av The Dontcares.
Brewed In Sweden vol.1 [svenska] [english]
Brewed In Sweden vol.2 [svenska] [english]
Brewed In Sweden vol.3 [svenska] [english]
Hellsplit vol.1 [english]
Dims Rebellion - Nueva Estocolmo [svenska] [english]
Mansic - Beautygone [svenska] [english]
Hellsplit vol.2 [svenska] [english]
Gatans Lag - Alla hängda rövares själar [svenska] [english]
Gatans Lag - Låt mig stanna tre dagar i himmelen... [svenska] [english]